johnjohansson

Tidigare har det bara hetat att Örebronormen ska "utredas", vilket möjligtvis kan ses som ett tecken på att den nya högerkoalitionen i kommunledningen inte är djupt fascinerade av Örebronormen (som alltså är ett lokalt beslutat tillägg till försörjningsstödet vilket för en ensamstående småbarnsförälder kan innebära någon tusenlapp i månaden - mycket pengar för de flesta, enormt mycket för honom eller henne).

I dagens artikel i NA (tyvärr ej på nätet) om de två kommunalråden med ansvar för programnämnd Social välfärd, Rasmus Persson (c) och Lars Elamsson (m), säger Rasmus Persson:

"Varför ska vi säga att Socialstyrelsen, som fastställer riksnormsnivån, har fel? Går socialtjänsten med så mycket budgetöverskott att man har råd att betala mer än riksnormsgränsen? Knappast."

Rasmus Persson har fel.

Socialtjänsten gjorde för 2006 ett underskott på drygt 2,7 miljoner kronor. Ett litet underskott, på en budget 473,6 miljoner kronor landade man på 476,374 kronor. Det är givetvis ändock ett underskott, men med tanke på att det prognosticerade underskottet från början låg på - 24,6 miljoner kronor kan man inte annat än att kalla det för ett bra resultat. Men beror underskottet på enorma kostnader för Örebronormen?

Svar nej.

Så här står det i det preliminära bokslutet för 2006:

"Övriga utbetalningar av försörjningsstöd minskar dock betydligt vilket innebär att en prognosbedömning ger ett samlat överskott [av försörjningsstödet] på ca 2 mnkr [överskottet blev till sist hela 9 miljoner kronor (min anmärkning)]. Underskottet består således i sin helhet av vård- och behandlingskostnader som ej inryms inom budgetramen...[min fetläggning]."

Så, "Kollision Örebro":

Varför utreda Örebronormen, egentligen? Är det för att ni tycker att de som lever på försörjningsstöd har för mycket pengar?

Varför tog ni bort det prioriterade målet (från den gamla majoritetens budget) att antalet barn som lever i utsatta hushåll ska minska? Vad är orsaken till det?

Och varför berättar inte Rasmus Persson sanningen om skälet till borttagandet av Örebronormen?

Jag tycker det är ett fruktansvärt sätt att spara pengar på - att i så krasst ekonomistiska ordalag, felaktigt dessutom, beskriva en så viktig del i många människors privatekonomi som ett sätt att skriva Socialstyrelsen på näsan. Menar Rasmus Persson att politiker inte får prioritera annorlunda än vad myndigheter gör. I så fall, vad fyller vi då för syfte? Och förtjänar vi högre lön?

www.ettorebroforalla.se

Tidningsvärlden är en intressant historia. Man kan enkelt slå fast att den bild som ges i media är något skev. Ofta är den helt ok, och en del i att vi socialdemokrater har fått bli mer granskade än övriga partier har helt enkelt berott på att vi kort och gott haft mer makt än de andra. Så är det, och det accepterar jag. Under förra mandatperioden styrdes Örebro av en politisk majoritet bestående av s, v och mp. Så såg majoritetskonstellationen ut, fram till november förra året. Det är cirka tre månader sedan.

Ändå kan Fredrik Persson (mp), kommunalråd med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, helt okritiserat, stå och häva ut sig följande citat i dagens Nerikes Allehanda:

"Och så finns det ofinansierade verksamheter vi ärvt från den gamla majoriteten."

Låt mig påminna om den gamla majoritetens del i presidiet för programnämnd Samhällsbyggnad åren 2002-2006:

Ordförande: Jonas Karlsson (s)
Förste vice ordförande (det vill säga - en del i majoriteten): Fredrik Persson (mp).

Med andra ord, Fredrik Persson (mp) var den förra majoritetens näst mäktigaste politiker när det gäller samhällsbyggnadsfrågor. Om det är några "ofinansierade verksamheter" den nya majoriteten ärvt från den gamla är han minst sagt medskyldig. Det borde rimligtvis NA ha påpekat (eller påminnt) för honom, men det gjordes inte.

På samma sätt skrev Gabriella Blomgren, miljöpartiets andra kommunalråd, i en debattartikel för någon månad sen, när hon beskyller socialdemokraterna för att ha misslyckats med skolfrågorna under förra mandatperioden. Har också hon glömt bort att förste vice ordförande i programnämnd Barn och utbildning då hette Zargam Asadi, och var miljöpartist.

Och hur Olof Johansson, också miljöpartist, kan sitta och säga i gårdagens NA att han var positiv till kravet på heltid när han satt i förra majoriteten men att han idag har "funderat på saken [och] kommit fram till att en sådan rättighet skulle innebära många svårhanterliga undantag. Därmed inte sagt att det inte ska finnas möjlighet till heltider."

Detta väcker ju en del tankar:

1. Svårhanterliga undantag kan undantas från heltider. Verksamheter kan söka uppskov till beslutet att nya tjänster ska vara heltidstjänster, och få det, om det finns starka skäl.

2. Möjligheten till heltider blir ju bara tomma ord om man inte slår fast att det ska vara en rättighet. Det kunde vi ju se när rätten inte fanns. Då ökade ju antalet heltidstjänster inte alls.

3. Vore det inte lämpligare att erkänna att man faktiskt fortfarande tycker att rätten till heltider är bra, men att man fått ge vika i förhandlingarna med de andra partierna. Att man övergav rätten till heltider för att man hellre ville styra med moderaterna?

4. När sedan Rasmus Persson (c), kommunalråd med ansvar för Social välfärd, säger att alla faktiskt inte vill jobba 100 procent, känns det som att den nya majoriteten helt enkelt inte brytt sig om att läsa det gamla beslutet. Rätten till heltider innebär inget krav på att arbeta heltid. Heltid ska vara en rättighet - deltid ska vara en möjlighet. Så såg det ut.


I torsdagens tidning går även att läsa följande rätt skrämmande fråga till Staffan Werme (fp), med anledning av att han slutar blogga:

"Men du har ju inte själv använt ett "hårt" språk på din egen blogg. Så varför lägga ner?"

Här ger Björn Sundin ett par exempel på Staffan Wermes "hårda" språk, som NA helt enkelt väljer att strunta i.

Och i onsdagens NA går följande mening från Rasmus Persson (s) att läsa:

"... och så här med backspegeln i hand kan man fundera över hur intresserade socialdemokraterna egentligen varit av de äldres situation."

1. Varför ska man ha backspegeln i sin hand?
2. Varför fick ingen socialdemokrat kommentera detta ganska pompösa påhopp på ett helt parti - framförallt med tanke på att vi satsar flera miljoner kronor mer på äldreomsorgen än vad den nya majoriteten gör.

Det finns fler exempel på hur snedvridet det är (NA är ju långt ifrån värst i jämförelse med framförallt DN). Jag tycker det är tråkigt att bilden blir så snedvriden.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet presenterade idag och igår tre stycken bra budgetar - en för varje programområde. Läs dem här, här och här.

Staffan Werme (fp) slutar blogga, men chattar under dagen med NA:s läsare. Bland annat skriver han att det inte är kommunalt ansvar att bekämna sjukskrivningarna, vilket bland annat bevisas av att målet att sjukskrivningarna ska minska inte finns med i högerns budgetförslag. Tydligen tycker han att det är svårt att hålla tonen i debatten, vilket bland annat Björn Sundin visar med ett par exempel. Däremot förstår jag Staffan när jag läser några av kommenterarna på hans blogg, som enligt mig i vissa fall närmast liknar regelrätta personangrepp. Tycker dock att Staffan bör fortsätta blogga - men att han gott antingen kan göra som jag (godkänna kommentarerna först (godkänner alla kommentarer utom dem som tipsar om Viagra och penisförlängare)) eller ta bort möjligheten till kommentarer (vilket är det sämsta av de två alternativen).

Jag tycker det vore häftigt att ha en kommunstyrelseordförande som bloggar kontinuerligt med medborgarna, precis som vårt oppositionsråd Jonas Karlsson gör. Hoppas han återupptar bloggandet!

Till sist så går det rykten om att majoriteten ska ha en stopplista, som bland att Jonas kommenterar.

Fikade med Mona Sahlin i tisdags. Ja, nu tillhör det ju inte vardagligheterna för mig att äta godsaker och dricka kaffe med en före detta minister och (förmodligen) blivande partiledare, så jag börjar med att skryta lite. Nu var ju inte jag ensam med henne, vi var ett tiotal personer som fick nöjet att träffa och prata med henne. Det var både trevligt och på det hela taget givande.

Mona Sahlin kommer att bli en strålande partiledare för socialdemokraterna – var jag säker på det innan är jag mer säker på det nu. Nu var det ju ingen spontan fikadejt jag fick med partiledarkandidaten, utan ett i allra högsta grad arrangerat möte (jag valdes nog ut för min bildskönhet för pressfotograferna), men hon hade ändå en inställning som jag gillade. Man gick ut efter att ha pratat med henne och faktiskt kände att man blivit lyssnad på.

Det behövs en ny "upplevd" ledarstil i socialdemokraterna. Jag skriver "upplevd", för jag tror inte att problemet med Göran Perssons bufflighet är så stor som mediabilden säger.

Socialdemokraterna måste upplevas som det lyssnande parti det faktiskt är. Det är inget parti som består av ombudsmän, riksdagsledamöter och kommunalråd. De finns, men den stora majoriteten medlemmar är deltidsanställda barnskötare, kokerskor, vårdpersonal, industriarbetare och arbetslösa. Det är ett stort arbete att skapa den sanna bilden. Det är en för stor uppgift för en partiledare att klara.

Alla de människor som av någon anledning inte lade sin röst på socialdemokraterna i valet 2006 gjorde det av en orsak. En del människor gillar helt enkelt borgarnas politik med ökade klyftor, mer orättvisa och mindre miljötänkande. Vissa tyckte att socialdemokraternas politik var fel, eller åtminstone inte profilerades rätt. Göran Persson får dra sitt strå till stacken – han är delansvarig, men i stort finns det ingen som helst anledning att lägga valförlusten på hans axlar. En fluga gör ingen sommar, och det var inte Göran Persson som förlorade valet åt socialdemokraterna – det var vi själva.

Mona Sahlin får ett gyllene läge att nu ändra på det som gjorde att människor inte röstade på socialdemokraterna. Borgarnas politik behöver belysas. Ju fler människor som får se vad de tycker, desto bättre är det för möjligheterna till en socialdemokratisk valseger 2010.

Socialdemokraternas politik måste delvis förändras. Jobbfrågan är en sådan fråga där vår bild helt enkelt inte föll rätt. Partiet ansågs försvara bidrag istället för arbete, och vi lyckades inte riktigt förklara de uppenbara hot mot den svenska modellen vi ser nu. Själv kan hon skapa en ny bild av sig själv. Trots att hon är känd, och trots att en del i hennes historia ligger henne till last kan hon faktiskt ändra den bilden. Se hur en sådan som Lars Leijonborg gått från riktigt dålig till Leijonkung (sen tillbaka neråt i skalan) i väljarnas ögon!

När Mona Sahlin väljs till partiledare den 17-18 mars kommer hon att bli partiets första kvinnliga partiledare på 118 år. Den enda kvinnliga än så länge. Att det blir skriverier kring hennes kön är väl oundvikligt i vår värld, där den första frågan till nyfödda föräldrar inte är om barnet blev friskt utan om det är en han eller en hon. Samtidigt så känns det som det blir alldeles för mycket fokus kring hennes kön. Visst finns det patriarkala strukturer i vårt parti som gjort att det inte funnits någon kvinnlig ledare tidigare, men tittar man på varje tidig partiledare – från Branting till Persson, så finns det ju väldigt goda motiveringar till varför de hamnade där (alla var ifrågasatta av någon). Jag tänker inte välja henne som partiledare för att hon är kvinna – jag väljer henne för hon är bäst!